— 469 — att den nya konstläran, under föregifvande att åter- föra de gamles enkelhet och naivetet, ej hindrade egna skapelser af formlöshet och onatur. Exem- pelvis må meddelas hans yttrande till Goethe om ScHLEGELS namnkunniga Ludnday hvilken gaf en idé af det nya begreppet om kärlek, som jemväl hos oss förordades såsom motsats till det franska galanteriet, hvilket borde utrotas. "Detta stycke", säger han, "tecknar sin man, liksom allt målande öfverhufvud, bättre än allt hvad han eljest medde- lat, endast något mer i karrikatur (ins Fratzen- häfte). Afven här finnes en blandning af det evigt formlösa och fragmentariska, af det nebuLhtiska och karakteristiska, som ni aldrig skulle ha föreställt er. Då han inser, huru smått det går för honom med det poetiska, så har han sammansatt ett ideal af sig sjelf, utaf kärlek och qvickhet. Han inbillar sig att äga en oändlig kärleksförmåga {Liehes/ähig- keit)y med en förfärlig qvickhet, och sedan han så- lunda konstituerat sig, förklarar han fräckheten för sin gudinna. I öfrigt kan man ej härda ut hela arbetet, ty det tomma pratet gör en verkligen ondt. Efter de rodomontader af grekiskhet, och efter den tid Schlegel användt på detta studium, hade jag hoppats att åtminstone blifva något erin- rad om de gamles enkelhet och naivetet; men denna skrift är höjden af modern formlöshet och onatur; man tror sig låsa en blandning af Wolde- mar, Sternbald och en fräck fransysk roman."*) —
- ) Briefwechsel zunschen SchiUer und Ooethey V Theil.
