— 470 — Ånnu märkligare ksui synas, att Schiller anser sjelf^a den Schellingska konstfilosofien mindre an- vändbar för konsten, äfven för den romantiska dik- ten. I anledning af en recension öf^er die Jungfrau von Orleans yttrar han: Man har tappert användt den Schellingska konstfilosofien på detta stycke; men derigenom har det blifvit mig rätt klart, att från den transscendentala filosofien till verkligheten en brygga fattas. I hela recensionen är intet ta- ladt om det egentliga stycket, och det var på denna våg äfven icke möjligt, då ifrån allmänna tomma formler till en bestämd händelse icke gif- ves någon öfvergång." *) Från Jean Paul, som synnerligen hyllas af ny-romantikerna, — hvilka till och med gifvit ho- nom bland humorister samma benämning som Fredrik II har bland kungar, der einzige, — vore mycket att åberopa. Tid och rum medgifva det ej. Man inskränker sig derför till ett litet utdrag ur hans föreläsning iiber die neuen Poetiker, hvar- vid dock — enär, såsom läsaren vet, denne för- fattare icke sällan gör vidlyftiga utflygter från äm- net — endast textens kärna framlägges. Den är allt något bitter. I vår tid, säger han, måste vi vara angelägna att ej blifva galna**) eller hvad man kallar kom- ma ifrän förståndet; vi må hellre söka komma
- ) Ders. VI Theil.
- ) Föreläsningen hölls under ny-romantikernas mest lysande
tidsskifte.
