- 471 - . detsamma. När Sofokles besvarade sina barns på- stående, att han vore tokig, med framlämnande af sin Edip^ så vann han processen genom akrifvande^ hvarigenom mängden af nuvarande skalder skulle förlora den. *) Det är så mycket, som drar oss till galenskapen: önskan att kunna förtrolla, — hvartill man, enligt folktron, måste använda obe- gripliga ord, såsom abrakadabra; — arbetande på rim, assonanser, ordlekar och versfötter i sonnet- tema; — effcerdrömmande af alla folksdrömmar och tidsdrömmar m. m. Lyckligtvis hafva vi nu, se- dan fem år, framskridit så i tokighet, att man nä-* stan hellre framträder dermed, än väcker _ uppse- ende genom att vara deu förutan. I Klopstocks och Goethes ungdom, — h vilkas snille-eld hade en ordnad riktning och h vilkas kraft uttalte sig utan öfverdrift, vansinne och böra bast, — skulle man studsat vid måoga af de nuvarande Bedlam- ismerna. Redan nu>menniskornas (Itzo-Menschen) gränslösa stolthet är vådlig. Inga äro högdragnare än en sekts första anliängare. — Blumenbach an- märkte, att foglarna genom tomma hålor i hufvu- det och i vingknotorna flögo allt högre, och Söm- mering fann, att tomhet i hjernkamrarna bebådade utomordentliga egenskaper. Detta visar fysiskt hvad som andeligen inträffar hos våra skalder. De veta nog, att hvad man kallar grof okunnighet all- deles icke hämmar deras diktarkraft. Några gå så långt att — liksom munkarna öfva trenne slags
- ) Deras skrifter kallas Ihllbeere des Parnasetts, för hvilket
uttryck yi ej finna något motsvarigt.
