Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/476

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 472 — fiittigdoni och afsäga sig sjelfva det nödYändigaste — poeterna a �stå ända till kännedomen af moders- målet. Då böcker kunna anses som bref till all- mänheten^ beflita de sig synnerligen om den ^ård �- löshet, som Cicero prisar hos brefskrifvare. — Vi anhöllo, såsom bekant är, hos Groethe om några sonnetter, för att & diktarten Ic^timerad; men det vore önskligt, att han dels icke hörde vår bön för sent, och dels att hans sonnetter ej måtte smaka och verka mindre efter Hippokrenen, än efter Karls- bad, ty smaken är en af de största skälmar jag känner. — Men nu vill jag blott fråga, huru många som gjort sig den mödan att undersöka, hyarför våra mesta skalder äro så lika hvarann, som ett Kalmuk-ansigte det andra. Jag har, till hälften på skämt, räknat dragen, som äro: ogement hf ordande af den sinnliga kärleken — af den rå kraften — af poesien — af Goethe, Shakspeare och Calderon — af Grekerna i allmänhet — af Fichte eller Schelling (det kommer an på författarens ålder); demäst lika ogement tadel^ af sentimentaliteten — af aflSlrslifvet — af Kotzebue — af den utaf So- krates och Longinus beprisade Euripides — af Bouterweck och af moralen. — Sulzers sats, att en konstnär först riktigt fattat en mästare, sedan han efterbildat honom sju gånger, finner man hos våra skalder i synnerhet använd på Goethe. — Grobianismema förtjena ett särskildt kapitel. Man vill visa kraft — Herkulisk — och Herkules' fest firades med skällsord. Deremot hvilket mildt, för- domsfritt uppskattande af hvarje sträfvan, hvarje