— 479 — någonsin, då en ny tidrymd af borgerlig lycka och ära blifvit Sverige upplåten af en hjelte, som med det frankiska chevaleriets eld förenar nordmanna- lynnets djuphet i tänkesätt och Cesars omfattning i åsigter." — Man antog, att liksom Tyskland var Europas hjerta, var skandiska ön dess hufvud, som skulle leda det hela, och skalderna skulle, som fordom, gå i spetsen för hären. "Då — heter det - ~ skall åter det forna nordmanna-lifvet begynna, med tukt och gamman, med bragder och gåtor, med riddarspel och harposlag. Då dansa i höga loftsalen de dagliga tärnor, med nordjungfru- kronan på heliga lockar, och ungersvennerna hemta i djeras blickar dödens och odödlighetens brand, och de gråhårige hjeltefäder leka schacktafvel vid mjöd och vin, och skalden förtäljer dem äfventyr. Vi se genom palatsets fönster ned i den månljusa ro- senlunden, huru prinsessan i hela herrligheten af sin växt • och sitt gyllene hår lustvandrar vid sin älskares "sida, och vid porten till parken står rid- dar Sankt Göran i sin glänsande rustning, ty kors- fanan svajar ofvanpå borgen, och alla hjertan klappa för Christus och Maria.'* Denna förutsägelse är skrifven den 20 december 1815.*) Djupt rörande afbryter emot densamma följande klagan � närmare banans slut, sedan verklighetens allvar förskingrat ungdomens leende drömmar:
"Min sångmö^ sjelf en blomma bland isar stäld, Som drömt om vår, men aldrig till vår fick vakna,
- ) Se Poetisk Kalender för år 1816, företalet.
