Stats-Sekreteraren med missnöje anse, att jag öfver en sak, som rör mig så nära, sökt yttra mig så bestämdt och tillika så fullständigt, som gränserna af ett bref rimligtvis kunna tillåta.
Med obeskriflig känsla läste jag de rader, som utgöra sista afdelningen af Herr Stats-Sekreterarens svar: erinringen om min slägting och välgörare Kernell, som alltifrån sin ungdom var innesluten i Herr Stats-Sekreterarens vänskap, och som ofta under samtal med mig förtäljde om denna lycka, med all den varma hågkomst, som hon förtjente. Han bortgick till en bättre verld vid mitt sjuttonde års ålder: således i den tidpunkt af min lefnad, då jag, som alltid af honom var omfattad med en faders kärlek, hade mest haft af nöden hans fortsatta ledning. Sannolikt hade då min vittra banas första period både börjats och fortfarit under mera fredliga auspicier. Försynen ville det icke. Jag är förtjust att nu, i förhållandet mellan oss, se Herr Stats-Sekreteraren framkalla skuggan af denne oförgätlige, som visserligen, i de himmelska boningarne, är i ännu högre mått den fridens genius, hvilken han redan var på jorden. Herr Stats-Sekreteraren yttrar sig ha ägt och — hvad mera är — ännu äga den önskan, att "i vänskaplig famn innesluta och med faderlig ömhet mottaga hans systerson." Jag vet ganska väl, att det är endast denne älskvärde andes minne, som jag har att tacka för en så dyrbar försäkran; en försäkran, hvars ord med den djupaste rörelse inpräglat sig i mitt hjerta. Det steg jag tagit, har för öfrigt
