— 65 — Den unge vitterhets-idkaren, ännu icke hun- nen mannaåldern, njöt således den sällsynta ära att hyllas på en gång af Kellgren och Thoreld; hans lyra hade tjust desse stridige konstdomare. Det berodde af honom sjelf att bibehålla emot begge denna vänliga ställning. Att han icke gjor- de det; att han af högsinthet emot den, om hvil- ken han kunde säga: "Vid mina första steg din jemhand mötte mig. Min ungdom stöttes bort med hån nr snillets tempel," — med ett ord: att han af ädelt deltagande för den på dödslägret angripne Kellgren uppträdde mot hans fruktansvärde motståndare och gjorde den ut- slocknandes sak till sin egen, skall, ehvad man i öfrigt må dömma om striden, alltid vittna om en storsinthet, som söker sin like i vitterhetens häfder. Att en stjema af första ordningen åter upp- gått på den svenska vitterhetens himmel, kunde ej länge vara doldt för Gustaf den tredje. Man föresåg, att den Lidénske bibliotekarien snart skulle lysa i konungens omgifning, hvilket jemväl besan- nades. Inom en vecka erhöll magister Leopold bref från Gyllenborg, Oxenstierna och Rosen- STEIN, som meddelte honom konungens önskan, att han skulle infinna sig i hufvudstaden och bo på
