— 58 — fråga kunaa utleta karakterens gcj hos den som han såg första gången. Man hade deroi?i under- Creutz gjorde mig den äran att rätt allvarligen bjuda mig till Stockholm. Hellre hade han kunnat befalla mig möta sig i de saligas hemvist. Jag hade till den ändan blott behöft att adressera mig till doktorerna, som längesedan tyckas ledsna till och med att pina mig för intet. För mig återstår då ingen annan hjelp, än den att dö, som jag likväl — att säga sanningen — icke kunnat vinna, ehuru jag dertill användt alla de ringa tillgångar, jag kun- nat äga, och alla de doktorer, som jag känt i Sverige och i Tyskland. Den demäst vore, att kunna lefva bergad. - Var god och gif mig en liten idé om de nu för tiden mest betydande personer, hos hvilka jag har att insinuera min ansökning. Jag känner till namnet få, till person in- gen, utom herr stats-sekieteraren Schröderheim. Men jag vet, att herr kongl. sekreterarens förtjenster förskaffat sig hos alla desse en aktning, som skulle göra dess förord gällande, äfven hos konungen. Jag ber herr kongl. se- kreteraren, med den uppriktighet, hvarmed den förtryckte, utan att förnedra sig, kan adressera sig till den rättsinnige: unna mig detta förord hvar hr kongl. sekr. finner att det kan gagna mig. Värdigas härigenom gifva mig en vink till den närmare vänskap, som jag så många år åstuudat; som jag intet ögonblick skall vara ovärdig, och som skall vara en ära och en tröst för mina få återstående, olyckliga da- gar". — I Kellgrens svar på detta bref (hvaraf ett kort utdrag lemnats här ofvan) förklarar han visserligen, att hans deltagande varit öfverflödigt till beredande af den lyckligare vändning i Leopolds öde, som han förutsäger; hvilket yttrande dock, med Kellgrens kända blygsamhet i fråga om egna förtjenster, ej behöfver vara liktydigt med fullkomlig overksamhet å hans sida. Hans nära bekantskap med frågans ställning visar, att detta ej var förhållandet. Att han fastmer, till sångarbrödems förmån, tält med in-
