— 59 - rättat Leopold, som aldrig sett något hof, ån min- dre tält med någon förstlig person, men visste blott, flytelserike män, lemnat dem del af dennes bref, och visste hvad som till hans bästa forehades, vittnar följande tillägg: "Hos alla dem, i hvilkas händer herr bibliotekariens lyc- ka kan vara lemnad, har jag funnit långt förut en så rätt- vis känsla af herr bibliotekariens merit, och så lifligt deltagande i dess belägenhet, att ett bättre öde for hr bibliotekarien ej kan vara långt borta. I synnerhet äger herr bibi. i kanslirådet von Rosenstein en den uppriktiga- ste vän och pålitligaste befordrare; hvarom jag ock hop- pas att det bref, han i dag herr bibi. tillskrifver, full- komligen lärer öfvertyga. Sedan jag tagit mig den friheten att meddela honom herr bibhs bref, har han sjelf begärt få dela nöjet af dess besvarande. Jag har nyligen hört påtänkas ett nytt forslag till hr bibl:s lycka, h vilket jag lor mitt enskilda interesse helst önskade gick i fullbordan, emedan jag smickrar mig att derigenom vinna en närva- rande vän och medbroder. Om ej öfverste kammarjunka- ren grefve Oxenstjema redan låtit hr bibi. få veta deraf, bör jag ej vara indiskret och förekomma honom deri. -^ Oxén- 8TJERNAS bref upplyser ej om detta förslag, hvilket tvifvels- utan var Leopolds utnämnande till konungens handsekrete- rare, som �också kort derefter inträffade, men hvarom Oxen- stierna intet på forhand kunde yppa, enär det berodde der- på, huruvida skaldens person behagade konungen, som än- nu icke sett honom. Hos Leopold var tacksamhet en af de djupast rotade känslor. I fall man af denna får sluta till, hvilka de män voro, som grundat hans lycka, så synes det varit Kellgren och Rosenstein. Afven för Armfelt hyste han en tillgifvenhet, som ej förnekade sig under den- nes olyckor, och följde skalden till lifvets gräns. Att han vid ifrågavarande tillfålle varit beredvillig att tjena, synes deraf, att han upplät sina egua mm for den unge, honom obekante skaldens emottagande. I afseende på den del,
