— 61 — Händelsen fogade så, att Liljestråles skalde* stycke Fidei-kommiss till min son Ingemund var utkommet kort före Leopolds första uppvaktning hos Gustaf den tredje, och hade beredt en hög- tid för alla skämtets vänner. Konungen, som satt och skref när Armfelt införde Leopold, steg hastigt upp, fäste en genomträngande blick på den unge skal- den och frågade: "Hvad tycker ni om fidei-kommisset till min son Ingemund?" — "Ehuru förfeladt, saknar det ej tänkvärda ställen", svarade Leopold. Konun* nat målande drag af Leopolds ringa föreställning om sin förmåga att behaga, bör icke förbigås. Oaktadt det gälde hans framtid, ville han ogerna resa till Stockholm och visa sig fÖr Gustaf IIL Han skrifver derom till Kell- gren (den 27 januari 1786): "Är det väl nödigt för mig att vara personligen närvarande? Mina beständiga sjukdo- mar hafva gjort mig sådan, att jag säkert föga rekommen- derar mig genom mitt utseende, hvilket mycket liknar, ef- ter min tanke, spöket af en fördömd, — och ännu mindre genom min konversation, som alltid är kort och generad. Det var till en stor del detta som gjorde, att jag aldrig i person vågade visa mig för vår salige parisiske kansler (CeEutz); jag fruktade alltid att jag skulle förlora derpå. Emellertid, om hr kongl. sekreteraren finner för godt, skall jag anlända så snart min helsa tillåter mi^, och om allt annat slår mig felt, skall jag hålla mig skadeslös ge- nom den äran att hafva gjort hr kongl. sekreterarens be- kantskap". Äfven i detta fall var hans senare motstån- dare, Thoeild, en fullkomlig motsats; berättande med för- tjusning (som vi framdeles få se), hur han på spektaklet var "bemärkt af kungen och visad för Fersen", undrande blott, att kungen ej låtit kalla honom till samspråk.
