Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 70 — ett obehag, och från hvilket all afTikelse vore en orimlighet?" — Efter att hafva erkänt, att den- fransyska vitterheten utmärkte sig i synnerhet ge- nom tvenne egenskaper : sammansättningens klarhet och stilens alltid jemna värdighet, tillägger han i afseende på den senare: *'Men undvikandet af ett fel leder ofta till ett motsatt större. Med den om- sorg kan man undfly uttryckets påstådda oädelhet, att man gör hälften af sitt språk obrukligt för den ädlare skrifarten, och att man derifrån utesluter både denna träffande egentlighet, som ofta så lyck- ligt bestämmer tankens föremål, och dessa sinnligt målande drag, som alltid tala med så stort behag till inbillningen. Jag lemnar åt andra att dömma, huruvida det fransyska språket af en sådan ^före- bråelse verkligen träffas eller ej. Hvad man åt- minstone oftare påstått, det är att sjelfve Comeille's, Racine's och Boileau s språk på långt när ej äger för den egentligt poetiska stilen, det vill säga för den sinnligt målande, de fördelar som Homers, Theokrits och Virgilii, eller ens som Pope's, Mil- tons, Ariostos. — Hvad skall man då säga om dessa domare i vitterheten, som, med en uteslu- tande beundran för allt hvad som blott flutit ur en fransysk penna, sätta bland oss höjden af för- tjenst i den mest enträgna härmning deraf? Man lärer ej förebrå mig att jag öfverdrifver. Jag skulle