— 77 - Bär detta tal stämpelu af en uteslutande smak? af begär att slå snillet i fjettrar, eller att införa fransyskt regeltvång och en konventionell hofton? Andas det ej tankens frihet och sjelfständighet? Om, såsom nyss antyddes, författaren senare, i en tid af omstörtning och regellöshet i samhälle och litteratur, strängare än tillförne yrkade iakttagan- det af både samfunds- och vitterhets-lagame, vitt- nar detta om något annat än inneburet slafsinne hos medboi^aren och skalden. *) — Deö språkets renhet, hvari främmande ord äro långt sällsyntare än hos de fleste nyare författare, förtjenar sårskildt utmärkas. **) Den smickrande mottagning, som Leopold rön- te i hufvudstaden, vände icke hans håg ifrån lär- domssätet, dit han tidtals återvände. Andan och tonen i hans skrifter röja, att han var skapt för lärarens kall; han kände det sjelf, och han blef
sammanlefnaden, är det en vinst som hon gör, mera än en ära som han tillegnar sig." Svenska Akademiens Hand- Ungar, 3 del. 8. 172, 173.
- ) Man erinre sig beskyllningame af Thorild och hans efter-
följare, ') Om Leopolds språk yttras i Svenska Vitterheten: "Dess- utom har den njugga naturen nekat honom allt välde öfver språket, hvadan det också handterar honom så att tårame dervid kunna komma granskaren i ögonen af medömkan." (2 uppl. s. 456.)
