Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 78 — omsider, väl icke högskolans, men sitt folks lärare i de vigtigaste ämnen. Han jemförde den mera lysande, men osäkrare framtid, som väntade honom vid hofvet, med den lugnare och varaktigare, som åtföljde en lärostol, om hvilken han ägde rättvis förhoppning. Han tvekade i valet. Konungens tjusningsförmåga afgjorde hans öde. Icke hlott i hufvudstaden och på lustslotten, men under krigets faror ville Gustaf åtföljas af sin älsklingsskald. Det är eget att se denne konung,^ under striderna med främmande härar, med sin egen i uppror, un- der Ånjala-förbundets förräderi och Danskarnes in- brott, osäker om frihet och lif från inhemska ränksmidares sida, liksom från fiendernas, syssel- sätta sig med vitterheten och tänka på ett äre- minne öfver Sten Sture; det är ej mindre säll- samt att se en skald i högqvarteret författa en dra- matisk dikt, såsom Oderiy hvartill scenerna uppgjor- des emellan konungen och honom, under deras för- troliga vandringar, när Ryssarne lemnade dem i fred. Ett par drag af detta samlif må anföras, Leopold skrifver till Rosenstein: "Hans Maj:ts hel- sa fortfar att vara den bästa, i likhet med dess lynne. Herrn är filosof och tillåter ej ortemas för- ändring att göra någon i hans glädtighet. 'Jag hade tänkt,' sade han mig, i det jag inträdde, 'att få ta emot er i ryska Finland.' — Ers Maj:t, sva-