skall jag afbörda mig Bei^strOm i hans västficka. Malmströms sak har ännu ej förekommit. Konun- gen har befallt mig, liksom han befallt herr kan- slirådet, att påminna baron Ärmfelt att påminna honom om hvad han det oaktadt aldrig skall på- minna sig. Jag har märkt, att påminna mig yill hos koDUDgen merendels säga detsamma som lät mig glömma. Det är för språkets nytta och som akademist jag gör deooa anmärkning. Horns ver- ser öfver Leyonhjelm hafva gifVit mig några Ijufra ögonblick." Konungen tillät skämt äfven då det rörde, honom sjelf, endast det var af god ton. Han upp- väckte gerna, säger Oxekstjerna, "qvickhetens vå- gade språk, och älskade, under dess strid, att för- svara sig med dess egna vapen." I de flesta af Leopolds verser till honom blandas i hyllaingen ett doft fint attiskt salt. Skämtande om krigets faror, sjunger han: "Men, min kung, hrad vådligt sätt Ätt din hjeltebörd besannal Enlan vördar ej din ätt. Och bon stadnar lika lätt I en ciceronisk panna, Som hon krossar en dragon Utan mnsikalisk ton. Utan känsla för poeten.
