Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 81 — Och som går till evigheten Med befälets permission. Och följande, efter slaget vid Uttis: Så länge snillets eld, som från er fjäder Ijungar, Och Nordens äldsta kronas glans

�r gjorde till en kung, ibland Europas knngar 

Den älskansvärdaste och vittraste som fans^ Och eder stora själ sig nöjde med den krans. Som friden, Gracerna och Minnets döttrar gifva; Så länge var det tryggt att nalkas er person. Och skalden djerfdes mer än skrifva Till en monark, hvars blixt låg otänd vid hans thron, Och hvars beröm var då att snillets yrken lifva. Men nn, då sig er smak förbytt, Då snillets flygt hos er en annan kosa tager. Då Febns följer er som krigare och skytt. Och blott Bellonas hand får fläta eder lager; Nu, då på stridens falt, förtjast af skrän och skott, Ni rusar vådligt stor bland faror och bland dödar; Då blind för allt det blod, det svenska blod, som flödar. Den store Gustaf är den tappre Gustaf blott: Nu är att nalkas er ej godt; Nu tillåt, att en skald bland edra undersåter. Som skyr en plump censur från fiendens kanon, Med edra åskors brak ej blandar lyrans ton, Men, gömd bland Pindens löf, förbidar segram åter. Och filosof, om ej poltron. Beundrar från sin vrå ett mod, som han begråter. Sv, Ahad. Handl. 35 Del. 6