— 85 — För Gustaf, fosterlandets far, Jag skållade i krigstrompetten. Godt! tänkte jag, jag lemnat har Mitt namn i seklemas förvar, Men — sockerstrutarna och spetten Ha ock sin rätt i våra dar. En verkstadsman, som veckan ut Står böjd med förskinnet för magen,
�n krämare, som hela dagen
Har fingrarna uti sin strut, Hur skulle sångmön och behagen Få deras hyllning en minut? Men folk af stånd?... Man borde tycka Som under dessa höga tak En högre bildning Sällsam sak, Ätt ofta bildningen till lycka f � Ar annan bildning än till smak. Det var icke titlar och ordensband, som fäste Leopold vid skyddsherren; han erhöll af Gustaf intetdera, och hans inkomst var till äfventyrs ej större än en adjunktslön i våra dagar; men det var konungens omotståndligt intagande väsen, de förtroliga stunder då han öppnade sitt hjerta, hans snillrika aftonsamqvåm , som tjuste skal- dens samkänsla och som han ej kunde sakna. Det är att få njuta dem, hvarom han anhåller i följande bref, efter tillfrisknandet från en svår sjukdom:
