Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 86 — Den falska Nornans grymma hand Min svaga lifstråd redan stäckte. Re'n stod jag vid Kocytens strand Och armarna åt Karon sträckte. Min största saknad var den kung jag lemnade, Den hjelte jag i trots af aggets rop tillbeder, Den ende store man jag trott mig se, Oaktadt hvad jag läst i riksdagsskrifteme Till svenska frihetsnitets heder. Och fast en skald är lätt en smnla Romare. Men ödet annorleds bestämt. Jag af din storhet än ett vittne skulle blifva, fr ^ Annn at din förtjenst ett rättvist offer gifva, Och Parkens hot var blott ett skämt, Som med sin tjenare hon roat sig att drifva. Men, konnng, se*n på nytt jag upp till dagen gått. Om ingen afton snart^ lik dem jag äga fått. Betalar dem jag mist och dem jag knnnat njuta. Om grafvens natt jag undangått. Att här i glömskans natt förstelna vid min luta. Och om ur Parkens hand jag räddat lifvet blott. Då är jag narrad på min lott Och Spånmöns hand besvär att mina dagar sluta. Vinterhvilan mellan krigets lekar firades i sång- gudinnomas tempel, med uppförandet af skådespe- let Oden. Gustaf betraktade hvarje snilleverk som en nationalvinst. Så ansåg han jemväl detta, och fann ingen annan belöning värdig dess författare, än den lager från Virgilii graf, som Gustaf sjelf