Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 35.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

— 95 — Asmun. Yar ej förloradt stor, var ej förtvifladt djerf. Gror ej ett vågsamt steg, som för till ditt förderf. Da ser den vaksamhet, som rår i Romarns läger — En tropp af flykten spridd, en arm med möda fri. Se der, mot Romarns här, den makt du har att föra. Yar hjelte, men var vis; betänk, hvad kan du göra? Oden. Dö — eller hämnas. Kort, mitt val är öfverlagdt. Mitt steg förtvifladt är, men mitt beskt är sagdt Den ej förneka vet sin trygghet för sin ära, Ar född att bojans tyngd, ej född att kronans bära. Sådan var jemväl Gustafs ställning under An- jalaförbundets uppträdande, att han spelte om krona, frihet och lif. Efter de tvenne första frukt- lösa krigsåren, hade han nu omsider återställt mans- tukt och ordning, och samlat sina återstående kraf- ter, för att gifva ett afgörande slag, eller gå under. Oden gafs några månader före slaget vid Svensk- sund och kan anses såsom ett förespel till 1790 års fälttåg. Att alla deruti inlagda hänsyftningar tillkommit med konungens goda minne, är lika troligt, som det är säkert att stycket på sin tid ansågs såsom högeligen fosterländskt och uppfylde ett af de hufvudföremål, som Gustaf fordrade af skaldekonsten, att lifva kärleken till fosterlandet, eller, såsom han uttryckte sig i sitt tal vid Sven- ska Akademiens instiftelse, att ^'underhålla i sin- nena den värma, som kan frälsa riket då stormar uppväckas/' Verser sådana som dessa: