öfverröstar med lätthet några få kännare, om de finnas, och ger bort ryktets äreställen i trots af dem. Outtömligheten i alster och en viss yra, som tages för Snille, vinna utan svårighet priset framför den visare Smakens färre, men bättre stycken. Man behöfver lång tid, för att allmänligen begripa, att förnuftig mening, tonens värdighet och stilens behag icke äro motsatsen af Snille. Man förstår under detta namn vanligen någonting mera besynnerligt och starkt utsväfvande. — Bland märkvärdigheter af den gamla Gyllenborgska Sånggudinnan bör ej glömmas en Saga om Lemmarnes uppror emot Magen, författad med en sällsynt naiveté af den yngre brodern, och af den äldre en väl-skrifven Visa, som börjas: Gudinnan den jag vårdat har etc. och som blifvit adresserad till en hög person, för hvilken författaren haft mycken vördnad. — Sam. Trievald har af sin Panegyrist, Dalin, fått ett rum bland goda Svenska Poeter och, som det synes, med någon rättvisa; satiren var Trievalds slag, hvari han ej alltid misslyckats, ehuru hans sätt är omskifteligt och han nu slår något grofva slag, nu leker eller försöker att leka med sitt offer. Hans förtjenst synes vara, att hafva betänkt sig innan han skref; hans fel, att aldrig hafva betänkt sig efteråt. Det är ej tankans dugbarhet eller energi, som saknas hos Trievald, men det är uttryckets riktighet eller behag. Sådan Versraden till sin mekanik föll ur pennan, läsbar eller ej, förblef den oförbättrad. Derföre är Trievald en ganska
