farbroder, Olof Gyllenborg, var äfven känd som skald, och hans farfader, riksråd och landtmarskalk, hade i likhet med sin fader och broder äfven verkat inom literaturen. Efter att i hemmet hafva åtnjutit en god uppfostran, bland annat under sin informator Ebersteins ledning, sändes den unge grefven 1747 till Upsala, der han vistades två terminer, hvarefter han begaf sig till Lund för att der fullända sina studier under den bekante juristen Nehrmans ledning. Hans håg låg dock mera åt det vittra hållet; hans käraste studium var de gamles poetiska skrifter, synnerligen Virgilius, som han genomgick för poes. professor Stobæus. Äfven åt de romerska filosoferna egnade han sin tid, och den latinska literaturen tyckes äfven i hans egna skrifter ständigt hafva föresväfvat honom som ideal. Vid universitetet åtnjöt han stort anseende, och 1750 kom honom den största ära till del, som akademien kunde tilldela sina adepter, i det han vid föga mer än 18 års ålder valdes till rector illustris. Det var nemligen vid denna tid vid universiteten icke ovanligt att till denna befattning utse ynglingar af lysande familj och framstående begåfning. Då nu Gyllenborg jemte sina egna förtjenster tillika var son till universitetets kansler, och flera af hans slägtingar förut varit rektorer, anförtroddes detta embete åt honom, och han försäkrar sig äfven samvetsgrant hafva skött det, t. o. m. utan att, såsom vanligen var fallet, dela göromålen med den prorektor, som sattes vid den adlige ynglingens sida för att verksamt biträda vid de akademiska göromålens handläggande. Följande år disputerade han på latin öfver en af Nehrman författad afhandling om »Högsta maktens rätt i anseende till studierna i samhället» och begaf sig kort derefter till hufvudstaden för att inträda i embetsverken. Redan förut (1748) e. o. kanslist i justitierevisionen, blef han nu genom fadrens bemedling registrator i justitiekanslerskontoret, en syssla, som dock föga behagade honom. Han betraktade det nemligen såsom en degradering att efter afläggandet af den akademiska purpurn nedstiga till ett ringa och temligen mekaniskt arbete i ett af statens embetsverk, som ej räknades bland de förnämligare. Länge behöfde han ej heller qvarstå på denna plats, utan förflyttades 1756, efter hofpartiets misslyckade revolution, till en syssla, som mera tilltalade honom, i det han utnämndes till kavaljer hos kronprinsen, på samma gång Creutz anstäldes hos hertig Fredrik Adolf.
