Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119

Man röjde tydligen under denna tidsutdrägt det rådande partiets illvilja mot konungen, och man visste, att det var underhållet och betaldt af grannen för hvarje dag, som tiden kunde förhalas. Efter nio månaders förlopp, då sekreta utskottet ej vågade att längre dröja med öfverlemnandet af sitt beslut, var det ändtligen i medio af mars månad 1772 färdigt att konungen tillställas.

Efter antaget bruk vid konung Adolf Fredriks tillträde till regeringen, skulle formuläret till konungaförsäkran till konungens öfverseende öfverlemnas, i det att hans underskrift därå tillika begärdes. Deputerade utnämndes, åt hvilka denna kommission anförtroddes. Såsom förste grefven i sekreta utskottet anmodades jag att vara deras anförare och föra ordet i ständernas namn. Konungen emottog oss i nedra galleriet, sittande vid ett bord omgifven af sin vanliga vakt. Mina ord voro, såvida jag dem kan minnas, att ständerna hade den nåden att genom oss, deras deputerade, efter antaget bruk till hans majestäts höga öfverseende öfverlemna det formulär, som efter något betänkande blifvit författadt till hans majestäts konungaförsäkran; hvarjemte riksens ständer i underdånighet anhöllo, det honom täcktes med dess höga underskrift densamma befästa och till riksdagen öfverlemna. Konungen, utan att tillåta formuläret att uppläsas, svarade sig vara öfvertygad, att ständerne ej kunde ålägga honom andra pligter än dem, hvartill han sig redan förbundit, att han således utan betänkande antog deras afgifne formulär, som skulle, så snart det hunne att renskrifvas i dess kansli, med dess namns underskrift bekräftas och tillställas riksständerna efter deras önskan. Deputerade hade derpå den nåden att kyssa konungens hand och förafskedades med det vänligaste ansigte.

Vi medbragte till sekreta utskottet konungens nådiga svar. Jag hade förmodat, att den bevågenhet, hvarmed konungen samtyckt ständernas beslut, skulle väcka en allmän glädje, men deraf röjdes ej det ringaste tecken. En seger kunde ej smickra detta ilskna folket utan föregången strid, uti hvilken man var säker om en ständig öfvervigt på konungens bekostnad. Han förunnade dem icke denna förnöjelse. Han kände otillräckligheten af föreställningar för att erhålla en tillbörlig makt, och att dertill fordrades kraftigare medel, för hvilka allmänheten ej ännu syntes fylles beredd. En lägligare tid afvaktades, och konungen lemnade emellertid