Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120

med öfverlagdt tålamod öppet fält åt sina motståndare att med ett framhärdande raseri skynda till deras egen undergång.

Ändtligen under denna olyckliga tid nalkades några glada dagar, dem jag med förtjusning i minnet återkallar: konungens hyllning och påföljande kröning. Ovännen förmådde ej längre att bestrida honom dess första och medfödda rättigheter. Beredelserna till dessa högtidligheter intogo ännu tvenne månader, förrän allmänhetens långa väntan slutligen uppfyldes i medlet af maj månad 1772.

Det är uti Sverige och detta land allena, som det intressanta skådespelet för menskliga samfundet framställes, när fria undersåtare af alla stånd genom sina fullmäktige förbinda sig med konungen genom det heligaste band, i det att de inför tronen aflägga sin trohets- och huldhets ed. Majestätligheten af denna akt förhöjdes denna gång att blifva den enda i sitt slag såväl genom stället, der den uppfördes, som anseendet af den person, åt hvilken det yppersta rummet var tillegnadt, Gustaf den tredje. Konung Adolf Fredriks hyllning, till hvilken jag äfven varit vittne, uppfördes på borggården i gamla kungshuset på Riddarholmen, en trång plats, som med möda tillät rum åt andra åskådare än ständerna sjelfve. För den nuvarande hyllningsakten var den så kallade Logården utsedd, der i sednare tid en parterr med lefvande häckar blifvit inrättad. Den sidan af slottet, som vetter mot hafvet, tillika med båda flyglarne voro öfverklädde med läktare, hvilka tillika med gården, likaledes med bänkar försedd, förunnade åt åskådare af alla stånd ej mindre än åt ständerna ett beqvämligt och tillräckligt utrymme. Hafsviken nedanföre vimlade af båtar och fartyg, likaledes uppfylda med åskådare, som hade konungens tron i ögonsigte mellan båda flyglarne upprest. Haf och land voro på en gång vittnen till denna lysande akt med ögonen fästa på konungen och öron uppspända att höra hans tal. Vid förra hyllningar var vanligt, att presidenten i kansliet förde ordet på konungens vägnar. Gustaf den tredje talade sjelf med en klar och behaglig stämma, hvaraf ljudet utbreddes kring hela den vidsträckta skådebanan. Man skulle vara såld till kropp och själ åt en främmande makt för att icke röras af denna stämma; också är jag öfvertygad, att äfven hans bittraste ovänner för ett ögonblick åtminstone blefvo intagne. Allmänheten blef det med hänryckning från denna stund och bevarade känslan deraf för everldliga tider.