132
I det djupa lugn jag andades efter ett slutadt stormväder hade jag öfverflödig tid att öfverväga de förelupna händelserna, utan möjlighet att deröfver stadga mitt omdöme. Jag ansåg oss samteliga Sveriges invånare såsom lyckligen frälste ur ett skeppsbrott, men kastade på en okänd strand, der vi med fruktan landstego, ovisse vid hvart steg hvad öde kunde oss förestå.
Satir öfver mina vänner.
Skrif! Förr’n du ordet vet, så är han här igen.
Det klappar! ack hvad straff, en efterhängsen vän!
Men klappa länge nog, om lås och reglar hålla,
Skall ej din leda syn mitt glada rum förtrolla.
Ack! makalösa smed, som gjort det första lås!
Fast man ej vet ditt namn, bör minnet ej förgås.
Du funnit har en konst att folk på porten köra,
Det jag förgäfves sökt med vett och ovett göra.
Man vill mig ha till vän; till vän! ja det är godt,
Men låt det bara ske med grannlaghet och mått.
Knappt får jag väckas opp, ur ögat sömnen gnugga,
Re’n sväfvar kring min säng den såta vännens skugga.
»God morgon!» ropar han, »hur mådde du i natt?
Du har väl i din dröm haft någon flicka fatt.»
Han med så slitna tal mitt hvilda öra mattar
Och, när jag glömmer le, på mina vägnar skrattar.
»Du hör ej», skriker han, »hur långt min arghet gått,
Jag vet ej hvar i dag jag all min qvickhet fått.»
Han styrkes i sin tro och börjar eftertänka,
Att han en sådan dag i sällskap kunde blänka;
Strax ilar han sin kos, till vissa herrar går,
Att klandra Ärlig Svensk[1] och fråga hur man mår.
Jag klifver ur min säng, tre gånger kroppen sträcker,
Att armen än till tak och än till väggen räcker;
Tre gånger gäspar jag på ett så kräsligt sätt,
Att timmes tid behöfs att vrida munnen rätt.
- ↑ Märklig politisk veckoskrift, som utgafs anonymt åren 1755—56 af Censor librorum N. von Oelreich och var organ för det då herskande hattpartiet.