Corinna qvinlig af, men hatar qvinnokrig,
Dess jemna glädjelugn med glädje smittar mig.
Hon har det lilla fel att mig med sqvaller mätta;
Stor sak! hon ändtligt må sitt hjertas börda lätta.
Hvad är att veta nytt? det är ju föga ro,
Om man ej har en vän sin kunskap att förtro.
Corinna vill dock ej med lika mynt betalas;
Jag tiger, och likväl dess ifver icke svalas.
Jag ingen tidning vet, mitt minne är så kort,
Hvad jag i huset hör i porten glömmes bort.
Med andras göromål jag ingen går tillhanda,
Ej heller vill jag mig i qvinnosysslor blanda.
Att sqvallra, hvartill lof en qvinna enkom har,
Hos henne svaghet är, men nedrigt hos en karl.
En qvinna tålas kan, hvad sagor hon förtäljer,
Hon efter sitt begrepp sitt tal och ämne väljer;
Men Damon mördar mig, när han med magra skäl
Förmätet sqvallra djerfs om folks och rikens väl.
Ej honom höga ord hans höga ämne gifver,
Han stora makters krig som hushållsgnabb beskrifver.
Af omsorg för vårt land han dag och natt förtärs,
Och af en tysk gazett hans fina hjerna närs.
Ack! hvad han plågad blir, då posten något dröjer:
Han allt det förråd mist, hvarmed han oss förnöjer.
Om himlen icke snart på isen ända gör,
Som hindrar postens gång, han visst af hunger dör.
Jag fåfängt för mitt kön mig hos Corinna döljde,
Mig Damon ända dit i hamn och häl förföljde.
Bestört han kommer in. »Ack», ropar han, »min vän,
Kan du berätta mig, om posten kommit än?»
Ur hans beklämda bröst en långsam klagan flyter,
Men kedjan af hans tal ett spelbord ändtligt bryter.
Jag tappar väl härvid, men gerna pengar ger:
Här vinnes dock en stund att icke höra mer.
Jag ändtligt hemåt for och i min stillhet trädde,
Mitt lilla ungkarlsrum, min enslighet mig glädde.
Ack! ödet vare lof, der hördes aldrig än
En hustru gnälla fram: »Välkommen hem, min vän!»
Det profvet fattas mig; och jag vid detta laget
Har icke rönt ännu det värsta vänskapsslaget.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/147
Den här sidan har korrekturlästs
139
