140
Den tiden kommer nog; jag mig ett nöje spår,
När ämne till satir jag af min hustru får.
Men månn’ jag får i fred min aftonstund förnöta?
Än skall jag till ett slut för mina synder böta.
Jag ser en gammal vän; det är ett stort besvär,
En sådan skall ha vett, om han mig dräglig är.
Han plägar upp till mig af gammal vana stiga
Och stora framsteg gjort i sitta och i tiga.
Se’n hela dagen ut han tegat har hos sig,
Så går han ut en stund och tiga vill hos mig.
Han svår att röra är; men der han sig får nästa,
Der kan den tunga stock sig in på natten fästa.
»Säg något», säger han, »du ju så rolig är.»
Det något säger jag: han skrattar med besvär.
Jag mister tålamod, jag mina händer vrider.
Jag säger: »Det är sent» — och han: »Ja, tiden lider.»
Jag på min klocka ser: nu lär han mig förstå;
Ack nej ! han ser på sin, hur nära begge gå.
Jag slumrar på en stol, en stund derefter vaknar,
Då jag min tröga gäst emot förmodan saknar.
Men ryktet dessa vers jag redan sprida ser:
Min skaldefjäders barn! hvad heder väntar er?
I kunnen dristigt fram för jordens herrar träda,
Då seden allmän är att sina vänner smäda.
I denna gyllne tid man ingen ursäkt hör
Och af sin nästas fel sin högsta vällust gör.
I vänner! som jag nu med sanna färger målat,
Mitt gift ej dödligt är, I kunnen le och tåla’t.
Jag edra gröfre fel, er värsta sida döljt,
Försigtigt edra namn med konstens täcken höljt;
I kunnen då med mig i skratt och löje brista,
Er målning heldre se än något infall mista.
Verldsföraktaren.
Den unge Lisidor, som användt all sin möda
Att få de lärdomsljus, som rena tankar föda,
Som verlden och dess lopp i böcker endast sett
Och med förfarenhet ej odlat opp sitt vett;
