150
Du mod! som själens styrka föder,
Och frihet! dygd! förenta gudabloss!
Jag söker er, I mina stöder,
Hos ålderdomen, ej hos oss.
Långt från mitt tidehvarf jag redan hänryckt blifver,
Odödeliga Rom! jag ser dig ändtligt fri.
En Brutus vaknar opp. Du eldas af hans ifver;
Så många barn du har, så många hjeltar bli.
Ditt fall tyranner fåfängt yrka:
Din fasta mur ej skyddar någon träl.
Du har din frihet af din styrka,
Din styrka af en enda själ.
Hvad öfverdådig flock sig här på fältet vågar?
O Salaminas strand! man dig med undran mins.
Se! hela Asiens makt mot Greklands öar tågar;
Men ingen Cyrus mer i Cyri härar fins.
Förgäfves har du spänt ditt bälte,
Du fega här! du var dock rask och ung;
Men grekers höfding var en hjelte,
Och Xerxes var allenast kung.
I, som ett slocknadt mod hos edra landsmän väcken,
Det är en gudakraft, som edra själar rör.
Allt hinder falla syns, hvar I er kosa sträcken,
Och vägen öppnar sig, hvar snillet eder för.
Så syns en häftig låga bränna
Det svaga värn, som henne mota vill.
Låt verlden eder styrka känna;
Dess herravälde hör er till.
Hvad är det höga mod, som vi hos hjeltar dyrka,
Som mer än lyckan sjelf vår stumma undran drar?
Hvad lifvar ärans barn? Hvad är den sinnesstyrka,
Som hemlig öfvermakt på alla hjertan har?
Du ädla dygd! det är din ifver,
Hos jordens son du himlens låga är;
Man menska var, man hjelte blifver,
När man dig fattar till begär.
