170
I smärtans heta famn dig döden ändtligt kastar;
Fast han dig ständigt följt, du klagar att han hastar
Och dig mot ödets våld en fåfäng möda ger.
Skall du ditt usla lif med än en svaghet sluta?
På en bedräglig verld, som börjar dig förskjuta,
Du än tillbaka ser.
Men domen afsagd är, den ingen dig vill båda;
Du får dess innehåll af gråt och tystnad skåda.
Du tolka vill ditt qval, men finner ingen röst.
Uti din bistra syn man läser ångst och fasa;
Man ser hur dödens köld och lifvets lågor rasa
I ditt beklämda bröst.
Hvar är din forna prakt, hvar är ditt gudatycke?
Du jordens ädla verk, naturens mästerstycke!
Som under all din brist dock tecknat något stort.
Allt i en enslig graf sitt första intet finner:
Här skönhet, här förstånd och här en dygd försvinner,
Som evig vara bort.
Du följer tidens ström, men ser ej hvart han drifver:
Du vet ej hvad du är, än mindre hvad du blifver;
En svart och töcknig sky ditt öde bortgömt har.
Allt ovisst varit har förutom dina plågor,
Som retat lifvets svall och väcka nya vågor
I hamnen, dit du far.
På denna mörka väg om du vill roligt vandra,
Begär ej af dig sjelf, och mindre utaf andra
Den del fullkomlighet, som din natur ej tål.
Låt dina sorgers natt vid nöjets skymt försvinna,
Och sök med tålig dygd och slutna ögon hinna
Ett okändt ändamål.
