Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

Nu modet hos de äldre jäser,
Den krama snö i händren trycks,
I vädret lätta kulan hväser,
Af hastig fart till målet rycks.
Här, af en pilt, som söker hämnas,
Åt täflarns panna bollen ämnas
Och slås med ifrig uppsyn till.
Der, flickan står i mjugg och tittar,
Om hennes boll det hjertat hittar,
Som hon så gerna såra vill.

Nu bonden färdas, hvilken skara!
På vinterns bädd, hvad slipad stig!
Se, främling, huru lätt vi fara,
När du i leran släpar dig.
Hvad muntra ljud på fältet höras,
Der varor fram och åter föras
Och vexlas mellan stad och land.
Allt Sverge som en myrstack vimlar
Och råkas under nya himlar
Med bröst mot bröst och hand i hand.

Ett skepp af vind i seglen hastadt
Så fort ej vågen genomskär
Som lappen, när han akjan lastat
Och som en ljungeld föres der.
På drifvan, som af kölen plöjes,
Hans snabba ren af pilen röjes
Och syns i en bevingad flygt
Än sig till björnens ide sträcka
Och än de branta klippor räcka,
Der falken har sitt näste byggt.
 
När snön i skyfall vägen höljer,
Der hästarne begrafna bli,
Och drifvan oss för dagen döljer,
Norrlänningar, hur färdens I?
Med väpnad fot och armars åror
Er skida går med långa fåror
På fjellets rygg ur djupet opp.
Hon under vädrens vilda yra
Förmår er lätta kosa styra
Och trampar molnen i sitt lopp.