Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

186

Kon, geten och fåret i förbund med lejonet.

Förbund med mäktigt folk är ej att lita på.
En ko för dumhet känd, en get med liten hjerna,
Ett fromt och menlöst får, sig i ett sällskap ärna
 Att ut med nät i skogen gå.
De ta för heders skull ett lejon med i laget.
Det skulle med sitt namn bekräfta ett förbund,
Deri man stakar ut en billig delningsgrund.
 Man får en hjort i första draget.
Herr Lejon är ej sen att blifva skiftesman,
Hans vighet vid en stek ej nog beundras kan.
Fru Get och Får och Ko i snålhet alla lika
 Hans Höghets ynnest efterfika
 Och på de bästa stycken kika,
 Med hemlig afund på hvarann.
 »Vi äro fyra», säger han,
 »Och fyra lotter här tillika.
 En fjerdepart min andel är,
 Som lejon tillhör mig den andra,
Den tredje blir min lön för möda och besvär,
Som jag vid bytet haft; det vågar ingen klandra.»
 Än för de andra återstår
En del, som tycks med skäl dem ändtligt unnas böra.
»Vet», fortfar lejonet, »att den, som rör ett hår
På denna sista del, den får med mig att göra.»




Lammet och vargen.

Fly, svage, din tyrann! Hvad annat kan dig berga?
 Hvad gör det, att du menlös är?
 Det är ett rof, som han begär,
Och är du i hans väg, dig intet skäl kan värja.

 Ett lam vid stranden af en flod
 Sin törst i klara böljan släckte.
 När vargen törstig efter blod
 Sin kosa der i nejden sträckte.