Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
187

 Vid floden, när hans lystna blick
 Ett önskadt offer varse blifver,
 »Förmätne! grumlar du min drick»,
 Han ropar med en mordisk ifver.
 »Jag för ditt brott skall straffa dig.»
 Än lammet kan ha tid att rymma,
 Men tror sig blidka denna grymma
 Och vid sin oskuld tryggar sig.
 »Se, herre», vågar det att svara,
»Att lägst vid flodens fall jag knappt dess bräddar når;
Om vattnet upprördt är på höjden, der du står,
 Kan jag dertill ej skulden vara.» —
 »Du är det dock. Det är ock du,
Som förra året sagt, att jag i blod mig mättat.» —
 »Man osant för Ers nåd berättat;
 Jag var i fjol ej född ännu.» —
»Så var det då din bror.» — »Jag inga syskon äger.» —
 Förtretad att ej finna sak
Emot ett menlöst lam, som retat har hans smak,
 Han rusar till, i det han säger:
 »Jag allt för länge öfverväger
Ditt öde, djerfva lam! Din herre och din hund
 Ej pläga oss så länge skona.
Dessutom med ditt blod man gudar plär försona.
 Du blir mitt offer denna stund.»

 Våldsverkarn, i det grymma nöje
 Han njuter vid den uslas fall,
 Vill än med ett föraktligt löje,
 Att brottets fasa höljas skall.




Biet, humlan och bromsen.

Af verket mästarn käns igen.

Ett flitigt bi med smak och snille
Inrättade sin stock och för att rikta den
Med nya blommors must ett fält besöka ville,
 Dit Flora kallade sin vän.