Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
189

 Ett snille ofta skönjes knappt,
När högmod tar dess rum med öfverlägsen styrka;
Men när som frågan är att ädla bragder yrka,
 Då måste dumhet gifva tappt.




Stora rådet, hållet af råttorna.

 En katt, ett djur af tigerslaget,
 Med råttor höll en sådan jagt,
 Att efter mången blodig slagt
 Knappt någon fans af hela laget.
En rest af dessa små, som krupit under jord,
 Med smulor höll ett magert bord
Och tog den bistra katt, som ströfvade kring husen,
 Ej för en katt, men sjelfva busen.
 En dag, när med ett hiskligt skri
Han höres på ett tak sin kärlekshandel pläga,
Ha råttorna sin helg, en timme ändtligt fri.
I deras stora råd de gå att öfverväga
 Hvad medel helst man tror sig äga
 Att hämma kattens tyranni.
Herr Præses först och främst man får med undran höra,
 Hans djupa vett är allmänt kändt.
I råd han aldrig brast, fast aldrig honom händt
 Att råda hvad sig låter göra.
 Det ljuder ej dess mindre väl,
 Han styrker till med goda skäl,
Att man på kattens hals en bjellra måste fästa,
 Som honom fjerran röja skall
Och hindra alla svek och vådeliga fall.
 Förslaget är det aldra bästa.
En bjellra! det blir skönt! ... Men hvem skall fästa den?
Det andra frågan blir, som bort den första vara.
 Gå du, min bror! — gå sjelf, min vän!
En svarar: inte jag, och andra intet svara.
 I denna strid en timme flyr.
 Man sig med hjelppmedlen bryr,

Svenska Parnassen II.13