Uti ett haf jag börjar simma:
Jag ser de stolta skeppen glimma.
En ljuflig hamn, en präktig strand.
Hvad är, att jag det herrligt kallar,
Om storm och våg mig öfversvallar,
Och aldrig jag kan hinna land?
När himlens här ditt lof förtäljer,
Jag prisar en omätlig kraft.
Men jorden dock med grymhet sväljer
De barn, hon i sitt sköte haft.
Dem intet värn mot faran bergar,
Ett grufligt ögonblick förhärjar
De usla lif, till tusental.
Är ingen hjelp i nöd förordnad?
Är menskolif ej i din vårdnad?
Mitt lof förbyts i suck och qval.
Ett lam på späda gräset betar,
I blomman smakar Skaparns nåd;
Men hungern än ett vilddjur retar
Och än ett menskligt öfverdåd.
Det verldens bild i korthet gifver:
Der offras allt åt lystnans ifver,
Den svage är den starkes rof.
Ett slägte syns det andra öda.
Ett djur det andra djuret föda,
Och rån och våld vid hvart behof.
Ej något andas i naturen,
Som för sig sjelf ej ömhet har.
Den första drift i kreaturen
Från den all åtrå början drar.
Men denna drift, som hjertat böjer,
I tiden ingen rätt förnöjer,
Och jorden ingen lycklig bär.
Allt stämmer hop att oro föda;
Allt under solen är ju möda,
Och bästa slägtet uslast är.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/21
Den här sidan har korrekturlästs
13
Svenska Parnassen II.2
