hand. Såsom pedagogisk och ekonomisk författare vann han samtidens bifall; hans tal utmärka sig genom ett rent och välklingande språk, ehuru väl sirligt och omskrivande, hans äreminnen, såsom det öfver Dalin, äro nog panegyriska. Mest betydande var han dock såsom vår förste literäre kritiker och smaklärare. I flerfaldiga skrifter har han nedlagt sina åsigter om skaldekonsten[1], och i de tidskrifter han utgaf eller der han var medarbetare har han utöfvat ett samvetsgrant och välgörande kall som recensent af samtida skönliterära skrifter. Hans recension öfver Branders (Sköldebrands) arbeten gaf anledning till ett långvarigt meningsutbyte, som, oaktadt den stundom häftiga och ej sällan personliga striden, i det hela varit nyttig och fruktbringande för utvecklingen af många estetiska frågor inom vår literatur.
- ↑ Hans poetiska definition på versen är kort och fyndig :
Hvad är Vers? En ljuflig sammanklang af ord,
Som, midt emellan tal och sjunga,
Är i den närmsta likhet gjord
Af spel för öra, dans för tunga.
