208
Jag mins en märklig dag, när ett det högsta berg
Mig på sin gamla rygg allt upp till molnen höjde
Och med en tjusnings syn förnöjde
Af skapnader och lif, af rörelser och färg.
Må ske det kan min saknad lätta
Att åter mig på nytt i tanken dit försätta
Och bilda för mig sjelf det myckna jag då såg,
När all naturens prakt mig under ögat låg;
Och framför allt, att för mig sjelf berätta
Den skönsta dags förlopp och nattens stolta tåg.
Stor sak, hur dessa bilder blifva,
Om vett och yrsel vexla om,
Blott jag min ledsnad kan fördrifva:
Välan då, begge, skynda, kom!
Jag stod på detta berg, der jag helt lifligt tyckte,
Då, under det jag njöt, mig känslan hädanryckte,
Hur Han, som detta gjort, der sjelf med vällust stått,
När Han sitt nya verk i ögnasigte hade
Och om alltsammans sade,
Att allt var ganska godt.
Hvad hade väl en blind af tusen blomsterängar
Der kunnat vinna mer än litet för sin lukt,
Så flygtigt som en smak af ock den bästa frukt,
Som klangen af de rörda strängar?
Det ligger ej en mindre lust
I drufvans höga färg än i dess ljufva must.
Nu såg, nu njöt jag ock det sköna,
Som Skaparn har till fröjd vid gagnets goda fäst.
Nu såg jag hvarje växt på rymden af det gröna
På tusen täcka sätt med prakt sitt hufvud kröna,
Att täfla till att tjusa mest.
Jag såg väl ej den då så lena bläst,[1]
Som nu så sträf ur vinterbonad ryter
Och, der hon rasar fram, allt spillrar eller bryter;
Jag af hans stilla fjät dock rönte lätta spår;
Jag såg hans viga skymt i blomstrens lekar blandas,
Han, som med ambra stänkt för deras ångor går,
När mot en dödlig mun naturen kärligt andas.
- ↑ Bläst = blåst, vind.
