214
Du stora verld, som all min undran gör,
Hvars kännedom mig ock i mörkret gläder,
Som, med och utan ljud, ditt upphofs ära qväder!
Din kunskap mest till ögat hör.
Jag vet, hon flera jordar äger,
Som lysa med ett spegelsken,
Att solar finnas fler än en;
Fast sådant ej mitt öga säger.
Det ser i hvalfvet alla bloss,
Förutan storlek, likadana;
Fastän det tager fel, jag bör det icke banna:
Det gifver som det får, som ljuset bryts till oss,
Men för dock tanken på det sanna.
Dock fast man annat vet och annat åter ser,
Fast jorden blir ett grand i det osägligt vida,
Der solar utan tal sitt lif, sitt ämne sprida,
Helt visst, förmätna kräk! för andra mer än er;
Hvart skulle dock den blindes gissning vanka?
Hvad blefve denna vidd? hvad vordo dessa klot?
Blott ytor för din hand, blott längder för din fot,
En grumlig räkning för din tanka.
Än luftens tomma rymd, som tager dem emot
Med allt dess rika och dess blanka?
Kort: när jag allt till ledsnad förebragt,
För den ej öga fått jag likväl intet sagt.
Man räknar för en dikt af sysslolösa stunder,
För grillerverk, att Gud har fylt
Sin verld med godhet och med under.
Hvad en så gerna blind min blindhet har förskylt!
Hvi har man då fått vett och öga,
Med anlet lika vändt åt jorden och det höga,
Om ej att se sig om och skönja hvad man ser,
Hur Han sig allestädes ter,
Och hur han vara bör, der syn ej räcker mer?
O! visste du ditt goda skatta,
Du, som en sådan verld i dagligt, sigte har;
Om du det icke vet när synen än är qvar,
Så lär då dess förlust att af min jemmer fatta.
Hvar är jag nu? Hvad sväfvar mig omkring?
Hvart vill jag gå? Hvem skall jag spörja?
