236
så äfventyrlig resa skulle göra hennes nyss erhållna glädje och hopp kort; hon skrifver till honom, jemte flera bevekande skäl, denna klausul: ’Uti ditt land du blif och bo; der bruka dig i en rätt tro, der skall dig Gud väl föda’. Men far ställer det i Carls eget godtfinnande: Du har ej mer än ett lif, säger han, att sörja för; finner du det blifva till din framtida befordran, så anropa Gud om hjelp, han är allestädes, äfven i de vildaste fjellen. Förtrösta på honom; mina böner till Gud skola följa dig. 1732 om vintern besökte Linnæus sina kära föräldrar, eller rättare, kom han hem julafton, under det att föräldrarne läste till bords. Och med hvad glädje blef han då emottagen! Han talade om sin öfverståndna lappska resa, och huru många äfventyr han genomgått. Hans uppresa var för både honom och föräldrarne så mycket sensiblare, som han yttrade sig aldrig mer få se sin sjukliga och hulda moder. Vid pingsttiden får han veta, det hans kära moder den 6 Juni 1733 var blefven död. Brist på pengar gjorde, att han anlät sina bekanta ej tala om hans sorg, ty han förmådde ej köpa svarta kläder. 1735 under resan till Tyskland besökte han sin käre far, hvilken, ehuru han gladdes åt sin käre Carls hemkomst, högeligen bekymrades att ej kunna lemna nödiga resepengar. Carl visar fadren en stor pung med riksdalrar, dem han förvärfvat sig genom kollegier i mineralogien; men beder sin far endast om ett lent skinn, hvaraf han lät göra sig ett bälte med 3 rader i bredd af dukater att sy in på lifvet, att i fall annat blefve honom frånstulet, skulle dock detta behållas. År 1738 blef åter L., från utländska resor återkommen, med hjertans glädje af sin käre far emottagen; helst han i gubbens egna händer fick leverera många sina utgifna böcker — böcker i ett ämne, som fadren hade största lust uti. När han sedan sporde honom gift, och gjort ett så hederligt gifte, fått försäkran af Riksens ständer om profession och än mer erhållit 1741 fullmakt, blef gubben dubbelt glad. Ena hugneliga tidningen förebragtes salig far efter den andra: t. ex. den medalj, som slogs till hans heder 174(?), spörja honom archiater 1747, hans glädje öfver en välskapad son m. m.; slikt allt gjorde, att gubben ofta sade: jag har så många vedermälen af Guds nåd och godhet för mina barn, den ena posten till min glädje efter den andra, att jag ej kan dö. Det gjorde, att då gubben 1748 låg sjuk, befalde han alla sina hemmavarande barn ställa sig
