Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
243

något visst kännetecken. Kräftor hafva blifvit räknade för fiskar; äro dock insekter; Hippocampus, som är fisk, blifvit kallad för insekt; Medusæ, Cochleæ, Lumbrici, ja, alla Zoophyta och Ostrocodermata blifvit räknade för insekter, som dock äro skridfä eller vermes, intills jag i Systema Naturæ utropade, att endast alla insekter hade antenner och att deras skelett var intet annat än deras epidermis eller hud. Ack, undersamt med pansarskjortor allt betäckta; härigenom fått så stor styrka och så från utvärtes våldsamheter bevarade. Ack, hade en elefant den styrkan, i proportion af sin storlek, som en tordyfvel äger, skulle han kasta öfver ända de största trän som bönstjelkar, ja, skuffa berg och klippor.

Sen här på insekternas undersamma uppfostran, hur olikt barnet är ynglingen, begge huru olika föräldrarna. En allt för dråplig metamorfos. Här blifver en krypande, sextonfotad, taggig, löfätande, grön mask (Eruca) förvänd i en hängande, ofotad, slät, fastande, förgyld puppa (Chrysalis); denna förbytt i en flygande, sexfotad, luden, honungs- sugande, brokig fjäril (Papilio). Hvad större under i naturen! En person skall gå fram på denna naturens skådeplats med så olika mask. Vi beundra det högt, men när vi närmare se på, är det ej mer under, än att kycklingen kläckes ur sitt ägg, endast den åtskilnad, att ungens tre ägghinnor spricka och falla af på en gång, men hos dessa den ena en tid efter den andra, ty då yttersta skalet affaller, är det en mask, då det andra affallit och huden hoptorkat, är det en puppa, och ändtligen när det tredje skalet affallit, är det en fjäril.

Vi se här så många hundrade slag och familjer; dock har hvart och ett slägte sin egna och så undersamma fysiologi, anatomi och ekonomi, som någonsin de största djuren. Ack, när skola en gång de tider komma, som allt detta upptäcka för menniskorna.

Vi beundra loars och ormars skarpa ögon, och ugglornas, som se i mörkret, men få se på spindlarnas (Araneus) åtta ögon i en skalle, eller på bromsarnas (Tabanus) ögon, af hvilka hvart och ett har mänga små ögon inuti sig, inom det stora ögat.

Våra ögon mättas ej nogsamt att se på hjorten med sina sköna greniga horn, men vända sig ej en gång åt ekoxens (Lucanus) stora, greniga, glatta, ihåliga horn, sköna som koraller, dem djuret utspänna och hopkrama kan