246
Sen på huru mest alla fyrfotade djur hafva sina egna löss (Pediculus), foglar sina, fiskar, ja sjelfva insekterna ofta sina löss, alla skapade på olika sätt. Redi, som dessa uppritat i sin »tractatus de animalculis viventibus in animalibus vivis», kan visa eder hela hopen af dem. Jag vore ock i stånd visa många andra på våra svenska foglar, om tiden tilläte.
Sen på träden, huru ock de hafva sina egna löss. På alträdet se vi hela grenarne täckta med ett hvitt fjun eller ull, men då vi nogare betrakta, är det idel insekter med ludna, lurfviga, stora, hvita svansar, medelst hvilka de sig betäcka, att foglarne ej må äta upp dem. I England fick jag en hop rara träd från Amerika; då jag seglade därifrån till Holland fann jag på det ena trädet en sällsam lus, hvars make jag aldrig tillförene sett. Jag bevarade henne från kölden och vädret, hon fördes med träden i Cliffords orangeri, der förvarades af mig som en raritet; men efter några veckor, och förr än jag visste ett ord af, hade hon förökat sig öfver hela vinterhuset, besmittade sedan, genom träds öfverstyrsel, Amsterdams och Leidens botaniska trädgårdar med många andra. Böcker och bräder hafva ock sina egna löss (Pediculus pulsatorius), hvilka, då de komma i ett maskstunget bräde eller hål, der sitta och knäppa som ett litet urverk. Bondfolk och barn, som höra det, mena det vara tomtgubbar eller vettar. Vattnet har ock sina löss (Monoculus), som föröka sig ofta så otroligt, att hela vattnet blifver rödt, hvaraf ofta hela torpen i Holland trott vattnet vara vändt i blod medelst ett underverk.
Sen spindlarna (Araneus), huru somliga bära hela säcken full med ägg på sin rygg, der äggen utkläckas; såsom på surinamska grodan. Sen syrsevadens (Gryllotalpa) underliga och stora händer, huru fort han med dem gräfver sig gångar i jorden, qvickare än någon mullvad eller kanin. Sen huru myggan (Culex), dagfiugan (Ephemera), aftonflugan (Hemerobius) och trollsländan (Libellula) flyga hela dagen öfver vattnet att der nedlägga sina ägg, som utkläckta i vattnet måste lefva under vattnet, så länge de äro maskar, men, så snart de fått vingar, drunkna, om de en gång nedfalla i det våta. Sen på den stora flugan (Musca), huru hon söker orent vatten och huru hennes mask hänger på en lång svans, hvilken håller sig till vattenbrynet, och huru masken på den drar sig upp och ner i vattnet såsom på en spira.
