sin förståndiga, dygdiga och älskansvärda grefvinna[1], med sin förnäma slägt, med några pålitliga och upplysta vänner, utan lätja och ledsnad, lika munter som förr, offra sina dagar åt vitterhet och vetenskaper, åt vänskap, åt medlidande för nästan, åt välsignelser öfver sitt fädernesland; men, som Anaxagoras, vända ögonen uppåt himmelen och der söka sitt fädernesland, der sitt rätta hemvist. Hvaröfver qvida fattige, sjuke och uslingar? Och små barnen, hvem skrika de efter? Hafva de mist sin försörjare, sin läkare, sin fader?
I, som ännu trampen trötta och hala fjät för att uppfylla edra lystnader! I, som tron, att utom stora verlden är ingen förnöjlighet, ingen trefnad; som inbillen eder, att enslighet är en börda, och med en art af förakt eller medömkan skåden ned ifrån lyckans höjd på dem som icke mera fika derefter, träden närmare och betrakten en stor och förnuftig mans lefnadssätt! Menen I, att han velat byta med eder? Att han icke kunnat trifvas med sig sjelf? Att han varit färdig att återvända till alla skiften af händelser, till en slipprig höghet, till fåfängligheten af prakt och lustbarheter och till allt det som oroar eller gläder denna verlden? Att han saknat trängseln af uppvaktningar och de sminkade betygelser af tillgivenhet och af vördnad, som aldrig åt personen, men åt lyckan offras och med henne försvinna? I sanning, M. H., det är en stor uppbyggelse att finna slika efterdömen ibland menniskor. En herre, som vandrat igenom den bästa delen af Europa, blifvit allestädes firad, pröfvat detta lifvets behagligheter, pröfvat ett allmänt förtroende uti sitt fädernesland och försökt allt det som kallas heder, myndighet och anseende — att se den herren försaka allt sådant, lemna altsammans och tro sig aldrig hafva varit lyckligare, än sedan han hunnit vara lyckan förutan. Man skulle förmoda sådana efterdömen böra göra starkt intryck — men fåfängt. Menniskan går utur verlden äfven så tanklös, så oförfaren, så ny, som då hon trädde in. Lemnom henne för den skull till sitt öde. Det tyckes, att på detta jordklotet blott galenskaper, villomeningar och laster kunna trifvas, ty sanning har svårt för att tränga sig fram, dygd att taga fäste. Men med en luttrad själ kan man, lik grefve Tessin, sätta sig öfver alla händelser, emottaga
- ↑ Lovisa Ulrika Sparre, riksrådet grefve Erik Sparres till Sundby dotter, gift år 172S.
