Holberg, men en betydligt råare ton skönjes hos denne begåfvade författare, den sjelfständigaste, men tillika den mest hänsynslöst realistiske af denna tids lustspelsförfattare. I det första af dessa stycken vill författaren visserligen moralisera, såsom snart sagdt alla författare från denna tid, men gör detta på ett slipprigt och groft språk. I »Den lyckelige banqueroutieren», som är svagt i kompositionen, gifver han oss en ur kulturhistorisk synpunkt intressant bild ur frånsidan af sin samtids affärslif.
Den med så stora förhoppningar helsade skådeplatsen fick emellertid ingalunda upplefva en i allo ostörd tillvaro. Mer än en gång skulle dess medlemmar få ångra, att de lyssnat till de vackra förespeglingar, man gjort dem. Redan efter något mera än ett år måste på grund af åtskilliga vidriga omständigheter föreställningarna upphöra. De upptogos visserligen snart ånyo, och ett bolag, bestående af Langlois samt aktörerna Lindahl och Palmberg, öfvertog anstalten och förvaltade den ända till 1753. Men den hade redan sett sina bästa dagar och drabbades af allt flera mot- gångar, hvartill kommo tvister och stridigheter inom sällskapet. Under sorgtiden efter Ulrika Eleonora d. y:s död måste åter verksamheten nedläggas, denna gång för mera än ett års tid. Dock spelade man ännu några år med relativ framgång, till dess de förnämes och mäktiges intresse, som teatern hade sin tillvaro att tacka för, efter hand svalnade. Man vände sig från de teatraliska föreställningarna och författarskapet för scenen för att så godt som uteslutande egna sin uppmärksamhet och sina krafter åt politiken. Stämningen i landet var ej heller, nu som förr, odeladt gynnsam för teatern. Slutligen var ej Langlois rätte mannen att upprätthålla teaterns anseende. Nedtyngd af skulder och bekymmer för framtiden, öfverflyttade han ändtligen år 1753 på löjtnanten friherre F. W. Hastfehr den honom beviljade rättighet att engagera en svensk trupp. Denne begärde och erhöll konung Adolf Fredriks bifall till nämnda öfverlåtelse, hvarpå äfven truppen ingått. Men om han räknat på uppmuntran från högre ort, så hade han storligen bedragit sig. Hvarken konungen eller den fransksinnade Lovisa Ulrika hyste det minsta intresse för den svenska skådespelarkonstens understödjande. De motsågo fastmera med otålighet ankomsten af ett franskt sällskap, om hvars inkallande Adolf Fredrik redan länge legat i
