360
Baron Stadig (som kom just in vid grefve Hurtigs sista ord, springer och ställer sig emellan dem och säger:) Herr amiral, grefve Hurtig, detta skämt går för vida och torde på detta stället vara er begge äfventyrligt.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Är det grefve Hurtig? Ja’ var på vägen, min sann, att få en vacker måg: en ertz[1] sprätthök, ser ja’, och en öfversittare på köpet. När ja’ kom in i kaffehuset, börja’ han händel med junker Torbjörn, och nu hade han inte försyn att skymfa en så gammal och grahårig man, som ja’ är. Stackars Lotta, du hade, på min ära, bli’t väl gift, mycket väl gift, min flicka, om inte denna händelse röjt din friares rätta kynne.
Fjerde inträdet.
Grefve Hurtig, Baron Stadig, Lasse.
Baron Stadig. Så, kusin, nu har Ni väl bestält er sak.
Lasse. Ja, kära grefve, vi ha förplumpat oss nu i sju fanders måtta.
Grefve Hurtig. Hvem skulle ha tänkt, att den gamle gubben var fru Lottas far? Men det är lik mycke! Jag vågar, min lilla fru sätter allt till rätta igen; ja, jag är säker på, hon släpper inte farsgubben, förrän han blir god igen. (Sjunger ...) Men säg nu, kusin, uppriktigt: bedröfvar icke denna händelsen er öfvermåttan? (Ler.)
Baron Stadig. Jag vore en skrymtare, om jag ej tillstod, det jag missunnar er af allt hjerta er lycka; men inte skulle jag just ha önskat, om Ni genom denna er oförsigtighet gick miste om henne.
Lasse. Det är till sägandes, min nådiga herr baron, att om min grefve vore hängd, så skulle det inte just göra er så särdeles ondt heller, men att I derföre inte vill, att han skall hänga sig sjelf?
Grefve Hurtig. Hör, kusin, är Ni icke buden till fru Lotta i afton?
Baron Stadig. Jo, kusin, är jag så.
Grefve Hurtig. Vill Ni då fara förut; ty jag måste
- ↑ Ertz = erke, äkta.
