än jag, som ännu har allt att frukta, men hvars hopp är ganska ovisst. (Till grefve Hurtig.) Kusin, kusin, hvad gör I? Kommer I inte ihåg, att I är uti fru Lottas hus och af henne buden till gäst, utan att I deremot vist henne den aldra minsta höflighet? Ser I ock inte hennes far, amiralen Enterfelt, som I förförde er på rätt nunnas? Mig tyckes, att I borde till det minsta göra hos honom er enskyllan.[1]
Grefve Hurtig. Min vackra fru, ehuru högt jag är er förbunden för det tillstånd, I gifvit mig, att i afton njuta ert kära sällskap, så skulle I dock tusendefaldt öka den gunsten, om I behagade intercedera för mig hos er far, herr amiralen här, att han förlåter det fel, jag i hastighet begått emot honom. Min sann, han var mig alldeles okänd.
Fru Lotta. Herr grefve, min far vet så väl, hvad han bör förlåta eller inte, att det vore förmätigt hos mig att vilja honom till något öfvertala; har I brutit honom emot, så åligger det ock er att begära förlåtelse.
Grefve Hurtig. Jag gör det gerna och af allt hjerta, min nådiga fru. Min sann, herr amiral, jag kände er inte.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men jag skulle tänka, herr grefve, att det vore aldra försigtigast, om man mest undvek till att oförrätta en okänd, af fruktan att man torde dymedelst göra mera ondt, än man kanske förmodat. Jag har glömt, min grefve, jag har glömt allt, hvad oss emellan sig tilldragit, önskar er allt godt, och att denna händelsen må vara er en varning. Tänk endast på er hederliga familj, I är snart sagdt den endaste qvar derutaf. Kära grefve, låt henne inte slockna ut i en skamfläck.
Grefve Hurtig. I en skamfläck säger du, redlige gubbe? I all min lifstid hafva aldrig några ord gått mig så till hjertat. Min nådiga fru, er goda far har förlåtit min galenskap; låt mig nu utbedja mig samma gunst utaf er.
Fru Lotta. Mins min ed, grefve, och döm derutaf, hvad svar I har att förvänta.
Grefve Hurtig. I svor i hast, min fru.
Fru Lotta. Men har beslutit att hålla evigt.
(Grefve Hurtig faller på knä.)
Fru Lotta. Stig upp, grefve, allt är fåfängt! Och till att mer öfvertyga er derom: baron Stadig, gif hit er hand och tag denna handen, som tillika med mitt hjerta gifver sig evigt uti ert våld.
- ↑ Enskyllan = ursäkt.
