Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jo, grefve, baron Stadig har i anseende till er gifvit sådant prof af vänskap, som jag tror vara ohördt: han har sökt med trägna böner, knäfallande och jag vet inte hvad mer förekomma den förtret, som er händt; ja, jag har inte hört honom på något sätt yppa sin kärlek för min dotter, förrän hon bedyrade sig vara obeveklig att mer hafva någon god tanke för er.
Fru Lotta. Vet, grefve Hurtig, han var så envis, så envis och så enträgen att plåga mig med förböner för er, att jag hade snart sagdt börjat hata honom så mycket, som jag tillstår att jag nu älskar honom.
Grefve Hurtig. Det är mig ändå kärt, att, som jag har ingen annan att skylla än mig sjelf, jag likväl, då jag mister en käraste, icke i detsamma mister en trogen vän. Min nådiga fru, tänk inte, att den frågan, jag nu gör er, om I någonsin haft någon verklig godhet för mig, härrörer af en fåfäng inbillning, sedan jag försäkrar er dess ändamål endast vara att utaf dess svar blifva mer eller mindre öfvertygad om mina fel.
Fru Lotta. I vet, grefve, att ett sådant tillstående ej är så särdeles anständigt för ett fruntimmer, i det tillstånd jag nu är; dock lärer baron Stadig anse för ett uppriktighetstecken hos mig, att jag ej nekar det, till hvilket han sjelf varit vittne. Ja, grefve, jag har haft så god tanke för er, att, när min far uppå er fasters anmodan begärde mitt ja för er, jag gjorde ingen svårighet att allt hemställa till hans behag. Men ...
Grefve Hurtig. Åh, stanna der, min skönaste fru! Min egen eftertanke säger mig alltför mycket det öfriga. Ja, det är mitt eget uppförande, som har förorsakat er kallsinnighet emot mig, mitt eget uppförande har gjort mig föraktlig i era ögon, ja det har äfven föranlåtit denne redlige gamle mannen att varna mig, det jag ej måtte blifva en skamfläck uti min familj. Du har väl tillbragt din ungdom, Hurtig, väl anlagt dina medel på utrikes resor, när vid din återkomst i ditt fädernesland dina och din familjs bästa vänner tro sig hafva orsak att gifva dig sådana förmaningar! Jag skall ock upptaga dem, som mig bör, kasta evärdeligen bort detta flygtiga utländska väsendet, som en inbillad artighet kommit mig att taga nöje uti. Min klädedrägt, min åtbörd, mitt tal och mitt sinne skall hädanefter vara svenskt,
