380
Femte inträdet.
Till alla de förre inkommer Måns.
Måns. Junkern, som var här för några timmar sedan, är der ute och vill ändtligen tala med ers nåd.
Fru Lotta. Hvad vill den besten här? Säg honom, jag är förhindrad; han kan komma igen i morgon.
Amiral Enterfelt. Inte så, inte så, min Lotta! Sara har på dina vägnar gifvit honom något hopp; det är bäst ju förr ju heldre låta honom veta, att det är fåfängt, på det han må strax begifva sig hemåt igen och ej underkasta sig många förtretligheter här, hvarest han är ovan att lefva och folket ännu mycket mer ovana att se en så ohyfsad sälle. Kära Lotta, låt honom komma in.
Fru Lotta. Jag åtlyder gerna min fars befallning.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hör, Måns, gå och bed junker Torbjörn komma in.
Sjette inträdet.
Alla de förre, Junker Torbjörn, Truls, Måns.
Junker Torbjörn. Huru? Är denne öfversittaren här också? Jag glömmer inte, huru han ville topprida mig i jånses på kofshuset, som de kalla’t; han törs fuller vara så dristig på köpet att löpa efter frun i huset här. Jag skall betala dig, din utländing du!
Amiral Enterfelt. Junker, junker, var inte så häftig! Jag hoppas, ingen har gjort er emot här.
Junker Torbjörn. Gjort mig emot, herr amiral? Jo, jag tror, denne yfvige påfogeln, som står här, har visst gjort mig emot: han ville så godt som köra ut mig sist på ett ställe, der jag betalte mina pengar så väl som han.
Truls. Ja, skam få mej, gjorde han icke, herr arsnal; jag hisnar ännu, när jag tänker på, hvad hop penningar som han vräkte bort der, och ändå för bara skarnet, vet Ni.
Lars Lustig. Tig, din lymmel, när bättre folk talar!
Grefve Hurtig. Jag hade orätt i hvad jag gjorde, junker, och beder er för hela sällskapet här om förlåtelse. Sku vi icke vara vänner?
