384
så visst på nätet, som tiggaren tar lusen, à la mode Paris, ma foi; men vest du hvad? Mig tyckes, att du och jag stå här som fattiga stackare: alla bli gifta och vi inte. Hvad säger du, Lasse? Sku inte vi begge gifta oss tillsammans med, för sällskap och ro skull?
Lasse. Må göra! Jag vill bli man och äta för dig, och du skall vara hustru och löpa för mig. Du blir ändå i ditt förriga kall, vest du.
Måns. Gif hit din hand, Lasse; jag är nöjd.
Lasse. (Sträcker fram handen.) Skall jag? Nej, tro dig raggen! Du är så villig, du tör ha något skälmstycke under detta ditt upptåg. (Tar handen tillbaka.) Eller huru är det, Måns? Skall jag våga’t?
Måns. Du kan göra, som du vill.
Lasse. Nå, må göra då! (Gifver Måns handen.) Ett hjertans vackert par! (Under det han ler åt sitt gifte, kastar Mäns af sig peruken och visar, att han är qvinfolk.)
Lasse. (Visar sig häpen.) Hvad i raggens namn ha vi här? Måns, Måns, hvarföre bar du peruk, när du hade så vackra hår? Åh, den förbannade högfärden! Men, Måns, Måns då, blir du så qvinfolkslik ända ner med, som hufvudet är på dig, så blir här en sjuknäfla lek för Lasse, säger jag.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.
Lasse. Det tör blifva mycke illa för Lasse, ers nå’, om han, innan han vet ordet af, har fjollat sig till hustru, och kanske till arfvinge med på köpet. Eller huru, Måns? (Han vänder sig till Måns, som emellertid kastar af sig löpare-skärpet och låter kjorteln falla ned.)
Lasse. Aj aj, nu är jag evärdeligen bedragen! Måns, Måns, jag tror, du är inte galen, Måns. (Springer omkring Måns, men han vänder sig undan. Måns tar på sig en mask, vänder sig om och vill taga Lasse i hand. Lasse darrar och skriker, gör grimaser, som vore han mycket förskräckt.) Hexeri, bara hexeri! Gå din väg, din svarta Stygger! (Löper snart hit, snart dit.)
(Måns går efter sakta, och när han kommit nära Lasse, tar han af masken, sätter händren i sidan och ser Lasse midt i synen.)
Amiral Enterfelt. Nå, så är jag aldrig en ärlig man, om icke din löpare, min Lotta, är inspektörens dotter på Grönvik, som den stackars gubben några månader bortåt låtit allestädes lysa och söka efter. Jag undrar, hvad galenskap kommit henne i hufvudet, som var likväl alltid räknad
