Och fast han löper mot i hvart ett hål och dörr,
Så blir den stackarn dock en sprätthök se’n som förr.
En sådan är ej rar:
I sen, god’ herrar, den ibland er alla da’r;
Men den vårt skådespel har förestält i dag,
Den är af annat slag.
Det är en sprätthök väl, ja visst, det är en tok,
Men som dock ändras kan och blir på slutet klok.
Att fela menskligt är; men fara fort i fel,
Det är ett fanners spel.
Nej, tacka vill jag den,
Som är en narr en tid, men vänder se’n igen,
Han blir med heder klok; ja men, hvad är det mer?
Han blir så god som du, der borta står och ler.
Bland all den narrehop, som famlar af och an,
Har Stockholm knappt ett tjog, som rätt den konsten kan.
Ack, ädla medicin,
Har du en doktor ej, som kan ge folket in
En bot för denna sot? Dock nej, du svarar: nej.
Men hvarför, käre, säj?
Jo derför, att du ej skull’ dervid hafva vinst:
Om narren visste det, du såge honom minst.
En narr vill ej bli klok, det är hans hufvudfel;
Han tror sig endast fått all klokhet till sin del.
Välan då, kloka gäck, som ingen rätta kan,
Om ingen medicin och bättring står dig an,
Så rå’r jag dig som vän att vår teater fly;
Ty han kan narrar bry.
Ja, blif man fritt härfrån; det vor’ enfaldighet,
Att först ge ut ditt mynt och sedan ha förtret.
Nej, bättre kan du ha: du kan till ro dig ge
Bland kort och sus och dus, när vi här åt dig le.
Låt oss den mödan ha: hvad skadar det din qväll,
Ditt mål, din goda sömn? God natt, min vän, farväl
Men I, som inte tron, att I allena fått
All klokhet till er lott,
Välkomne ofta hit att se vårt skådespel,
På det vi rätta må med flit hvarsannars fel.
