Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
63

Camilla spritter upp förvirrad och förskräckt:
»I gudar!» sade hon, »hvad är det som jag känner?
»Min Doris, är du här, du bästa utaf vänner?
»Ack! låt mig gjuta ut min oro i ditt sköt.
»Jag en bedräglig ro i hvilans armar njöt.
»Knappt sömnens tunga hand mitt trötta öga tvingar,
»Förr än mig tycks jag bärs på vädrets lätta vingar.
»Jag snart från höga skyn åt jorden skådar ner,
»Det segelfulla haf jag under föttren ser,
»Dianas stolta lund liksom en punkt försvinner,
»De högsta skogar re’n som lägsta gräs jag finner,
»Och jorden som en skymt utur min åsyn far.
»Jag i en annan verld en hastig kosa tar
»Och till förtjusta fält och sälla dalar hinner,
»Der ögat vårens prakt och höstens frukter finner;
»Allt hvad min anda drar en vällukt åt mig ger,
»Hvars ånga dunstar fram från alla trän jag ser.
»Der glänsa vattuspel i skydd af palmens grenar,
»Och myrtens späda blad med rosen sig förenar.
»Jag häpnar för mig sjelf och vet ej hvart jag går;
»Jag hänrycks af den Gud i dessa nejder rår.
»Jag såg ett älskligt barn, som vänligt åt mig myste,
»Och sjelfva himlens fröjd uti dess ögon lyste;
»En tropp af nöjen sågs, som lopp uti dess spår,
»Som kring dess hufvud flög och lekte i dess hår.
»Han fjärilvingar bar, som tusen färger delte,
»På hvilkas tunna flor en lindrig vestan spelte.
»Med ömhet detta barn hörs stafva fram mitt namn:
»Camilla, ropar det, ack tag mig i din famn!
»Jag detta täcka barn intill mitt hjerta lade,
»Och kärleksguden sjelf i mina armar hade;
»Hans lågor tändes upp och brunno i mitt sköt.
»I hela själen strax en okänd vällust flöt,
»Men denna vällust snart förvandlar sig i smärta,
»Än andan blir förqväfd, och än förtärs mitt hjerta
»Hvad fasa! dessa fält i hast förvandla sig,
»Strax tordönsbuller hörs och mörker omger mig.
»Jag skräms af forsars fall, af vilddjurs rop och läten,
»I nakna skrefvors djup jag röjer ufvars säten,
»Från träsk och mörka kärr en gytjig bölja går,
»Jag trampar dödas ben och mellan grafvar står,
»Der källor utaf blod kring mina fötter strömma.