Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
65

Hvart enda ögonkast en lindrig oro målar,
Som stundom lifvas upp af några glädjestrålar.
Dess hår kring hennes hals i mörka bucklor förs,
Albastern andas der och under locken rörs.
Den täckhet, det behag, som mer än skönhet vinner,
Man i dess blickar ser och i dess åtbörd finner. —
I vattnets klara sköt hon ändtligt stiger ner.
Den sälla källan rörs utaf den prakt hon ser,
Dess buller saktar sig, dess våg sig långsamt höjer;
Hvad dagen aldrig sett, dess klara spegel röjer:
En täckhet blottas här, och der en annan sköljs,
Som endast glimmar fram och utaf vattnet höljs.
Hur mycket skönt förgöms, som ögat fåfängt letar,
Som tanken råkar blott och hela själen retar?
Dess lif, dess fina växt! — Min pensel stanna här;
Jag sjelf af lågor tärs och re’n förtjusad är.

Men nymfen rörd och blyg sig fåfängt söker dölja,
De ömma lustar strax i vattnet henne följa,
Och kärleksguden sjelf vill värma hennes bad.
Camilla nöje tar, men vet ej uti hvad.
En liflig vällust re’n uti dess ögon lyser,
Den stolta böljan yfs utaf den skatt, hon hyser;
Hon kärligt slingrar sig omkring en kropp af snö,
I hennes klara famn förmätna lustar dö.
Ty denna rena våg beskyddar blott de blyga,
Som dölja deras gång och under vattnet smyga,
Der nymfen blifver höljd af vågens silfverflor.
Re’n hjertats gud, förtjust, tar henne för sin mor.
Han med så mycket skönt sin häpna syn förnöjer,
Det är den första gång han någon vördnad röjer.
Bestört, han vågar ej att gifva något sår,
Och som ett modfäldt barn vid källans brädd han står;
Han tankfull tappar bort sitt koger och sin båga,
Camilla redan gör den yra Astrilds plåga.
Att han är nöjets gud en stund han glömmer bort;
Men, ack, för verldens frid hans glömska är för kort.
Han till fördubblad hämnd ur sin förvirring vaknar
Och spritter hastigt till, när han sin båga saknar;
Liksom en väderfläkt han öfver vattnet far,
Och blott ett dammigt bloss han nu till vapen har.
I kärleksgudens hand den grymma facklan sprakar,