Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
69


Men Atis mellertid som ur en dvala vaknar,
Han letar efter sig och all sin styrka saknar;
Han ser, att han, förbytt, ett annat väsen har,
Naturen för hans syn en annan skapnad tar.
»Du högsta makt!» sad’ han, »är det jag ser Camilla?
»Man i ditt mästerverk sig lättligt kan förvilla,
»Dig någon irring visst vid hennes skapning dref:
»Du ämnat det till gud som se’n en dödlig blef».

När Atis detta sagt, han bort med trängseln följer
Och från Camilla rycks, som sig i templet döljer.
Dianas lund af folk och offer uppfyld är,
Och vädret deras bön upp till gudinnan bär.
Sin oro Atis vill bland allmän fröjd förvilla,
Till himlen ögat lyfts — och tanken till Camilla.
Den suck, som pustas fram, ej till gudinnan hör:
Hon all hans vördnad har, men hon ej hjertat rör.
Han ändtligt full af nit till hennes altar träder:
»Diana! ropar han, som fält och lundar gläder,
»Som fredar skogens lugn och jägarpilen styr,
»Hos dig har kyskhet skygd, och oskuld till dig flyr.
»Jag dig en fånge för, som dina parker härjat;
»Jag skogens vilda kung i mina nät har snärjat.
»Min hand, som offret för, har all sin oskuld qvar,
»Ty blott med vilddjurs blod jag jorden färgat har.
»Jag i min djerfhet blott en enda bön vill våga:
»Gör att mitt hjerta blir så lyckligt som min båga!»

Knappt lyktas dessa ord, förrn solen blir betäckt,
En dimma stiger upp, och hopen blir förskräckt,
På himlen synas moln som svarta berg sig flocka
Och med ett häftigt sus sig öfver templet skocka,
Snart brista deras sköt, och floder strömma ner;
De täta almars skjul en fåfäng tillflykt ger,
Ty deras slagna löf med forsens brusning följa,
Hvars hvirflar löpa fram och hela lunden skölja.
Den klara altareld, som fram ur röken bröt
genom öppna hvalf till himlen vågvis flöt,
Nu kastas hastigt ned och sig mot jorden släcker;
Kring lunden askan sprids och alla offren täcker.
Ur mörkret går en röst, som ropar: »Atis hör!
»En annan gud än jag ditt hjertas lycka gör;