Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/79

71

När nattens tysta gud på stilla skuggan far,
Hans klagan vaknar upp och nya krafter tar.

Camilla mellertid ett dylikt öde röner;
Förstörd, hon gjuter ut till himlen sina böner.
Fast Doris är dess tröst, likväl hon Doris flyr,
Hon ända till sig sjelf och sina tankar skyr.
Hon ständigt ensam går sin ledsnad att förtjusa,
Der vattnen skumma sig och under lindar susa.
Naturen fåfängt der sin fägring sprider kring;
När hjertat är förtryckt, det smakar ingenting.
Hon ändtligt brister ut och på sitt öde klagar:
»Min glädje flyktat har i mina första dagar.
»Om nöjet dödas skall, förr’n åldern det förtär,
»Ack hvarför har jag känt hvad frid och nöje är?
»Ack huru sällt och nöjdt den nymfens dagar rinna,
»Som kan uti sig sjelf sin största tillflykt finna,
»Hos den ej hjertats sorg förvirrar dess förnuft,
»Hon andas glädjen in med morgonrodnans luft;
»Naturen ständigt ler och hennes själ förnöjer,
»När verlden för min syn blott sorg och mörker röjer.
»Mitt hjerta förr så lugnt som stilla källan var,
»Men ack! nu har jag blott mitt lugn i minnet qvar.
»Hvad har jag himlen gjort, att han mig så förföljer!
»Månntro det kärlek är, som detta bröstet döljer?
»Jag älska? — Nej, min dygd mig än försvara vill,
Ȁr jag ej usel nog att vara brottslig till?
»Min lefnad offrad är till skogarnas gudinna,
»När älska är en last, hur kan mitt hjerta brinna?
»Diana, låt mig dö, förrän jag blir så svag.
»Men, är naturen ej så helig som din lag?
»Ack kärlek! fortfor hon och ryste vid de orden,
»Du borde nöjen ha, som kunde trösta jorden.» —
Hon tystnar. Vädrets fart förskingrar hennes röst,
Men smärtan stannar qvar och näres i dess bröst.
Det är ej mer den nymf, som allas ögon glädde,
Då med en gudaglans hon fram till templet trädde.
Det är en plågad nymf, som ingen lisa får,
Förstörd utaf den storm i hennes hjerta rår.
Likså en präktig strand af rika blomster lyser,
Och hela vårens glans uti sitt sköte hyser,
I klara böljans lugn hvar blomma speglad är;